Utsikt från en tronsal

(För att klargöra rubriknamnet i den här lilla inläggsserien: ”Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket ”läcker” både kulturen och dess produkter queerhet.” – Tiina Rosenberg. Vidare borde det här inlägget kanske snarare heta queer störtflod med tanke på innehållet…)

Utan att vilja gå in på några enormt teoretiska diskussioner, mest för att jag inte kan erbjuda några sådana ifråga om vare sig queer eller trans, vill jag göra några iakttagelser om hur straight manlighet förhåller sig till shemales, dvs biologiska män som genom mediciniska, kosmetiska och inte minst beteendemässiga förändringar lyckas passa in i den straighta manlighetens begärsmall. (Vill understryka att jag vet att majoriteten av  queer/transpersoner inte är det minsta intresserade av att göra detta, men det är inte poängen här). Poängen är att de fortfarande har kvar manliga könsdelar, alltså är pre-op (pre-operation, innan könsdelarna ändras för att matcha det övriga genus man presenterar sig som).

Jag kom att tänka på det här när jag läste det nya numret av Filter (Februari & Mars 2009), där Henrik Jönsson skrivit en artikel om årets sambakarneval i Rio de Janeiro, som är den första i ordningen som officiellt har en karnevalvagn reserverad för homosexuella deltagare (det bör dock noteras att ”homosexuell” i det här fallet framför allt betyder bög). Vidare kommer inte vagnen ledas av vem som helst, utan av Roberta Close, Brasiliens kanske mest kända transperson och den enda biologiska man som vikt ut sig i Playboy. Inspirationen till det här inlägget kom från artikelcitatet ”De brasilianska männen struntade i att Roberta var transvestit, och såg till att rösta fram honom som ‘Brasiliens sexigaste kvinna’” (lite gender trouble bland identiteterna i den meningen, jag vet).

Det fick mig i sin tur att tänka på en spännande artikel jag läste i The Masculinity Studies Reader (länken leder till hela boken, på Google Books!) av Roger Lancaster som heter Subject Honor, Object Shame, om hur kön och sexualitet konstrueras i Nicaragua, och hur den manliga identiteten cochón varken kan översättas med vår förståelse av vare sig bög eller straight.

In the first place, the term is not always as derogatory as the slanderous English versions [queer, faggot and gay] are. Of course, it can be derogatory, and it almost always is. However, it can also be neutral and descriptive. I have even heard it employed in a particular sort of praising manner by ordinary Nicaraguan men: for instance, ”We must go to Carnaval this year and see the cochones. The cochones there are very, very beautiful.”

Cochón-diskussionen är en del av en längre diskussion om nicaraguanska (?) straighta mäns machismoideal, och Lancaster vill visa hur den här tredje kategorin fyller en funktion som både homosocial maktutövare och ett bekräftande av en könspolariserad begärsmodell, för att låta jävligt fikonspråksmässig. Poängen är att man som straight man utan att anklagas för att vara feminin själv, utan problem kan vara påsättare oavsett om den passiva i samlaget är biologisk man eller kvinna, genom den här tredje kategorin.

Det här är ju för övrigt en rätt vanlig medial bild från fängelser och andra homosociala miljöer, där den man med lägst status blir ”kvinnan”. Som Lancaster noterar är europeisk homosexualitet framförallt oral (man är man och administrerar andra mäns kön oralt) och definitiv, medan den i machismokulturer är anal och mer beroende på vilken roll man intar – passiv eller aktiv. Och inte ens då är ”homosexuell” en självklar kategori.

För att anknyta till mitt eget liv har jag faktiskt tänkt på det här fenomenet när jag hängt på 4chan och andra nätforum som till åtminstone 95% (om inte mer, men jag lämnar lite marginal i ren optimism) av användarna är unga, straighta män. Det funkar helt enkelt så att någon postar en bild eller länk och så följer en kommentarstråd på det, med fler bilder eller bara några rader text. Användarna är nästan alltid anonyma.

Som i alla sammanhang bildas fort ett internt språk, där i det här fallet ”trap” är det sammantagna namnet på shemales, killar som ser ut som tjejer i ordens allra minst subversiva eller queera bemärkelser. Trap kommer från att det är en ”fälla” – man förleds att tro att man attraheras av en biologisk kvinna, tills man ser utbuktningen i byxan/under kjolen. Det intressanta är att de positiva kommentarerna nästan alltid överväger de negativa även efter ett sådant ”avslöjande”. Inte utan att blotta ambivalensen i att som straight man begära en biologisk man som på olika sätt lyckas presentera sig och passera som en begärlig tjej, förstås, men ändå. Ambivalensen är tydlig på det sättet att ”gay” antagligen är bland de vanligaste orden på hela forumet (som ett skällsord), men att uppslutningen kring trådarna om traps ändå alltid är väldigt populära.

En av de mest kända 4chan-trapsen är Line Trap, som fick det namnet för att hen (helgarderar mig här) flashade brösten i kön på Otakon 2007. (Notera publikens ”visa pattarna”-hejande och att en av arrangörerna kommer fram och undrar vad som händer, men verkar bli så paff av hela situationen att h*n inte vet vad h*n ska säga, väldigt kul, och väldigt talande). Rent allmänt är det en intressant situation, eftersom själva handlingen hamnar mellan stolarna för manligt avsexualiserade bröstvårtor och kvinnligt extremt sexualiserade bröst/bröstvårtor:

Och – ja, jag tycker absolut att shemales är väldigt attraktiva. Jag tror min första riktiga shemaleobsession var när Tv3 visade dokusåpan ”Den där Miriam”, där superheta transpersonen Miriam var det åtråvärda datingobjektet för tre straighta killar som ”trappades” och först efter att vinnaren korats fick veta att Miriam var en pre-op shemale. Vinnaren visade sig dock bli besviken och krävde produktionsbolaget på skadestånd, och alla tre män försökte förgäves hindra programmet från att sändas. Gränserna är tydligen lite olika dragna hos olika män…

Även kritvita mansforumet Flashback hade ett par trådar där programmet dryftades och bilder önskades, där åtminstone ett par av kommentarerna var uppskattande, ofta dock utifrån någon ”crazy” eller ”komisk” vinkel – om det nu var sant.

Kritisk reflektion då? Min första tanke är att shemalen förstås är en precis lika underordnad och sugig sits för någon att vara i som en biologisk heterotjej i förhållande till mäns begär. Det är samma egenskaper som begärs genom kontrastverkan mot de manliga egenskaperna – mjukhet, fåfänga, passivitet och undergivenhet. Samtidigt gläder det mig att det finns sådana här ganska rejäla läckage i den straighta mannens begär, och det är även lite komiskt att det är så lätt att ”lura” det begäret genom skådespeleri och kroppspråk. För att tala med Connell är det utan tvekan en underordnad maskulinitet, om det ens kan sägas vara en maskulinitet från början, och dessa framkallar alltid känslor av ambivalens för den straighta logiken. Jag kan ju också fråga mig själv om det blir ett utlopp för en sorts politiskt korrekt begär efter en 100% feminiserad (i bokstavlig bemärkelse) kropp.

Avslutningsvis har tanken slagit mig att det faktiskt kan vara det manliga begäret draget till sin spets – man får allt men slipper eventuell vaginaskräck, där man är som mest sårbar (i närkontakt med partnerns kön) är man fortfarande väldigt hemma, man har fortfarande full kontroll.